Igår träffade jag N på mitt stamfik, Cino. Tog en underbart god chailatte och en foccaccia. Mums!

Vi satt och pratade om allt och ingenting precis som vanligt. En hel del vatten kom upp och jag är glad att jag kan leva genom henne ett tag framöver. Det händer onekligen mer i hennes liv än i mitt. Jag går till jobbet, kommer hem, äter och sover. Jag har inte så mycket tid och ork över i veckorna och framförallt inte nu med J som springer upp var och varannan natt för att kolla på hockey. Det skulle vara helt ok om det inte var för att han väcker mig mitt i nätterna.

I alla fall, jag visste inte om jag skulle berätta men så är hon ju min bästa vän. Men samtidigt en till som får upp förhoppningarna. Men när ämnet kom upp kunde jag inte hålla mig utan berättade att jag var gravid. Det kändes konstigt. Det kändes lite som att jag försökte dämpa hennes entutiasm för att jag inte vågade vara lika entutiastisk själv. Vågar inte ta ut något än, har ju hört att de första tre månaderna är kritiska och jag har knappt en månad i ryggen.