I lördags vaknade jag, första dagen som gravid. Lagade en kalasfrukost till J innan jag själv började göra mig i ordning. Var en lite konstig känsla när han kom och pussade mig hejdå och samtidigt la handen på min mage och sa hejdå till den med.

På dagen var det möhippa som gällde. Jag hade redan gjort upp ett alibi för varför jag inte kunde dricka. Jag sa att jag gick på penicillin för urinvägsinfektion. Det var många gånger under dagen och kvällen som jag fick höra penicillin sägas lite ironiskt med luftcitattecken. Det var svårt att stå emot, egentligen ville jag vara skrika ut det. Men samtidigt vill jag vänta. Det är en svår balans gång. Framförallt ville jag berätta det då för att två i sällskapet har barn och en annan ska föda om en månad. Jag har så många frågor och funderingar som jag vill ställa men som jag inte kan utan att avslöja mig själv.

Var stolt över mig själv. Jag tvekade med champagneglaset i min hand och tänkte att jag kunde bara smutta på det. Men istället gav jag bort det och tog upp mig päroncider istället. Jag och den gravid kvinnan festade till det på Mariekex och cider medan de andra hinkade champagne.