I torsdags var vi på ultraljudet. Det var tur att det stod en vägbeskrivning på kallelsen för det var inte direkt lätt att hitta dit. Men till slut kom vi fram till rätt avdelning och kunde anmäla oss.

Väl inne blev var jag väldigt nervös. Det märktes tydligen för hon som gjorde undersökningen påpekade ofta att jag såg spänd ut och skulle slappna av. Jag var rädd för att det antingen inte skulle finnas något därinne eller att det skulle finnas någon men att denna någon inte längre levde.

Jag blev verkligen lättad när ett litet barn dök upp på skärmen och att det rörde på sig. Var en så konstig känsla att se vårt barn. Det sprattlade runt men det kändes ingenting hos mig. Hon kollade igenom hela barnet och räknade tår och fingrar och allt såg bra ut. Det var lite läskigt att de kunde se igenom barnet, hon följde hela ryggraden innifrån och kollade på hur hjärtat pumpade blodet in och ut. Också fick vi lyssna på hjärtat som slog.

Nu sitter en bild på kylen och jag har en bild på skrivbordet på jobbet av vår lilla krabat. Det är lite konstigt att se bilden på han/hon/den/det. Vi frågade aldrig om könet. Jag har haft ångest i att bestämma om jag tyckte att vi skulle ta reda på det eller inte. Men till slut blev det inte. Får se om jag ångrar mig sen.



På den översta bilden går det att se en liten näsa och vad som ser ut som ett leende..