En liten varning innan du läser det här. Jag hade en väldigt, väldigt enkel förlossning vilket jag verkligen uppskattar och känner mig bortskämd med.

Lördag 22 januari.

11:00 - Vi vaknar efter en välbehövlig sovmorgon. Vi hade båda sovit urdåligt under veckan som gått och var på "fest" hemma hos Caro kvällen innan. Så vi bestämde oss för att stänga av ljudet på telefonerna och inte ställa någon klocka utan att verkligen sova ut. Vi låg och hade lite morgonmys ihop i sängen när jag kände att det spände i magen, som det hade gjort lite kvällen innan, och tänkte gå upp och lätta på trycket.

11:30 - När jag rör på mig känner jag någonting som rinner till och skyndar mig upp ur sängen för att springa på toa. Jag hinner bara ställa mig upp så "forsar" vatten ner för benen på mig varpå jag springer in på toa och sätter mig medan det fortsätter att rinna. Jag lyckas springa ut och hämta ett par trosor så jag kan sätta på mig en binda. Sen går jag ut och tittar på förödelsen på golvet. Mitt i det genomskinliga vattnet ligger en liten liten slemklump. När jag ser den inser jag att det är slemproppen och att den har kommit i smådelar under hela veckan utan att jag vetat vad det var. Jag tar två alvedon i förebyggande syfte och ringer till BB som säger att vi ska höras igen på eftermiddagen.

12:00 och framåt- Jag äter frukost och känner att det gör ont att sitta på stolen. Det gör ont i rumpan eller vad som känns som svanskotan. Vi skyndar oss att sätta fast spjälskyddet i vaggan, Jag försöker hjälpa till att städa lite och plocka iordning BB väskorna men till slut ger jag upp och intar soffan tillsammans med en vetekudde. Smärtan tilltar något men det känns fortfarande bara i rumpan. Jag känner mig bajsnödig är den enklaste förklaringen men kan inte göra något. Så jag tror att jag drabbats av förstoppning. Vi ringer en gång till och frågar om det är såhär det ska kännas och de frågar om jag känner något i magen eller om magen blir spänd och jag försöker känna men känner inget så hon ber mig ringa igen i eftermiddag. Jag blir för varm för vetekudden och byter den mot ett köldpack på pannan istället. Jag ringer sedan en gång till när fostervattnet bytt färg till ljusrosa men det var normalt och de ber mig ringa igen senare.

Jag ligger på soffan och sparkar med benen när smärtan kommer. Senare mot eftermiddagen börjar jag rulla runt mer när smärtorna kommer men det gör för ont i rumpan att stå upp eller på alla fyra så jag återtar liggande på rygg. Jag börjar skrika mer och mer för varje halvtimme och blir deprimerad eftersom jag tänker att det här bara är början och att det kommer bli tjugo gånger värre innan det är över.

15:30 Smärtan är värre nu men jag vet ändå inte om det är värkar. Jag har försökt att klocka dem men vet inte hur jag ska tänka eftersom de känns olika varje gång. Johan tar vid och försöker klocka dem men klockan visar att de kommer typ var tredje minut vilket inte kändes rimligt.

16:00 Det känns fortfarande som en rejäl förstoppning så jag springer in och ut från toa hela tiden och försöker göra mig fri från den. Till slut börjar jag blöda och ringer in igen. De låter bekymrade och säger åt oss att komma in så de får kolla på mig. Johan ringer en taxi medan jag in i det sista springer in och ut på toa och sedan får på mig kläder igen. Det blir pyjamasbyxor och en vid tröja. Han bär all packning och jag min vetekudde och vi kommer ner till taxin.

16:30 Kommer vi äntligen fram till BB efter vad som känns som världens längsta taxiresa. Jag sitter och håller mig i dörren och är säker på att jag kommer bajsa på mig. Sakta går vi ut ur taxin och kommer in till förlossningen där vi blir mötta av Sofia, min barnmorska. Hon väntar tålmodigt med att hälsa medan jag håller i ett bord. Hon frågor om jag tycker att det trycker på och mitt svar är att jag vill bajsa. Vi kommer in på rummet och hon kopplar upp mig till CTG maskinen för att mäta mina värkar och lillans hjärtljud. De är lite svaga säger hon och är lit bekymrad. Sen ska hon undersöka mig och konstaterar att det inte är konstigt att jag vill trycka på eftersom jag är helt öppen och hennes huvud är på väg. Hon springer ut och hämtar Roxana, min undersköterska.

Jag får börja krysta direkt och i pausen mellan börjar Roxana klä av mig mina byxor och min tröja. Det finns ingen tid att få på mig sjukhus kläder så jag ligger naken med bara ett par strumpor på mig. Efter två värkar säger de att de ser huvudet och att den lilla har inget eller väldigt ljust hår. Jag har ca 7 krystvärkar innan hon kommer ut. I pauserna mellan de tvp sista får jag lustgas att andas i för att det gör ont när ligamenten och musklerna tänjs ut runt henne huvud. Johan sitter förskräckt bredvid mig på en stol.

17:00 De säger plöstligt att det bara är en värk kvar sen är hon ute och jag ligger i vad som känns som en evighet och väntar på värken så jag får trycka på. Det bränner där nere men helt plötsligt känner jag bara hur det rinner ut något geleaktigt och smärtan försvinner. De håller upp vår lilla dotter och torkar henne snabbt och lägger henne sen på mitt bröst. Hon är så liten och perfekt. De frågar om vi vet vad det är för kön och lyfter sen ena benet och visar oss att vi fått en dotter.

De börjar förbereda att klippa navelsträngen vilket Johan får göra. Sen får både jag och Grynet en varsin spruta i benet. Jag får en för att livmodern ska dra ihop sig och hon får K-vitamin. Min bränner precis som en stelkramps eller influensaspruta. Sen börjar de undersöka mina bristningar och ska börja sy. Bedövningssprayen gör nästan mer ont än själva förlossningen tycker jag just nu. Jag får även en lokalbedövningsspruta och andas i lustgas medan Sofia lägger den. Sen börjar hon sy och jag gör allt för att inte titta på nålen. Sen får jag två panodil och en ipren i förebyggande syfte utifall att styngnen gör ont.

Efter det får vi en stund själva och får in lite smörgåsar och äppeljuice. Sedan ska hon mätas och vägas och Johan får lyfta henne till vågen och sedan klä på henne för första gången medan jag ligger och tittar på. Sen får jag gå och spola av mig och försöka kissa vilket var enklare sagt än gjort. Jag hade knappt druckit något under hela dagen så jag fick först hälla i mig en halvliter vatten sen lyckades jag äntligen och vi kunde åka till hotellet. Jag trodde att det skulle svida som eld när jag kissade med det kändes ingenting.

19:00 Kom vi fram och kunde checka in på hotellet. Det var en läskig känsla att åka i rullstol med Grynet i famnen. Men också så underbart. Nu är vi äntligen en komplett familj. Och ännu mer komplett sen när Rosie får flytta hem igen.

Jag kan verkligen rekommendera Danderyds sjukhus och Hotell-BB. Alla barnmorskor där var urgulliga, även om alla sa olika saker till oss hela tiden. Alla hade sina egna tips och tricks för amning och sa olika saker hela tiden. Men det hjälpte verkligen. Maten var bra och allting flöt på precis som man vill. Vi fick vara själva så mycket vi ville och kunde ringa närhelst vi ville ha hjälp med något.