Varje morgon denna vecka har hon gråtit vid lämningen. Hon som brukade springa in, kasta sig i Lindas eller Maries famn, helst Maries och blända av ett leende.

Igår och i måndags somnade hon i vagnen. Idag kämpade jag för att hålla henne vaken och stannade flera gånger på vägen. Trots det grät hon ändå. Och idag hade varken Linda eller Marie kommit ut än utan den var vikarien där. Matilda gillar henne men inte lika mkt av försåtliga skäl. De har trots allt inte känt varandra lika länge.

Jag kom på idag att det kan vara de nya tiderna som spökar till det. Förut när jag lämnade vid åtta var de inomhus och hon kom lagom till frukosten. Nu vid nio är de ute på gården när vi kommer. Kan vara det som gör det i kombination med att hon varit borta länge och inte vill lämna oss.

Idag på morgonen var hon glad och ville gå hemifrån när jag frågade om vi skulle gå till dagis. Men efter att ha lämnat stannade jag en stund utom synhåll och hörde henne gråta. Det skar i mammahjärtat. Helst ville jag bara krama om henne och pussa på henne men jag vet samtidigt att hon har roligt där också. Varje dag när jag hämtat säger de att hon varit glad och som vanligt och slutat gråta snabbt.

Håller tummarna för att vi kommer tillbaka till det gamla snart. För allas skull.