Vi har tränat på att säga "snälla kan jag få..." "Tack" och förlåt. Så nu har det blivit normalt för henne. 

Hon säger ofta "lite hjälp tack" när hon behöver hjälp med något typ hålla balansen. 

Idag sa hon tack tack till de automatiska dörrarna som öppnades vid Åhléns. 

Förutom artighetsfraser har vi "tränat" på vad jag och pappa heter i förnamn. Pappa har fastnat och hon säger ibland "pappa Johan". Men idag var sjukt sött när hon hörde två på Åhléns som sa deras Johan ringde. Då vände hon sig till mig och sa "det är min pappa". Jag smälte. 

Hon har lite svårt att få ihop hur vi heter så lika. Det blir pappa Johan och mamma Jojan, men helst bara mamma.