Det är verkligen vad jag blir.

Igår när jag skulle hem fick jag springa uppför trappan till pendeltåget. Jag reflekterade knappt över att jag mötte några i trappen som var på väg ner. Men plötsligt kände jag en hand på min rumpa. Det var så märkbart men subtilt. Jag fick för mig att jag hörde ett tyst stönande. Fy f-n. Jag blev så förvånad att jag inte hann bli varken arg eller ledsen.

Jag blir så arg för att det finns sådana människor därute i det så kallade socialiserade samhället.

När jag gick i mellanstadiet fanns en man som vi alla kallade Baskermannen eftersom han alltid hade på sig en gammal basker. Denne man gillar flickor, små flickor. I mellanstadiet var vi i hans blickfång. Vid flera tillf'ällen kom han fram mot oss. Bland annat en gång då han skulle bjuda oss på vindruvor och stog och log läskigt. Eller en annan när jag och en kompis satt utanför stationen och han gick in, bara för att gå ut och vinka och gå in igen.

Denne man har jag sett ett flertal gånger då han har tittat och lett åt andra småflickor. Jag vill bara skrika ut till föräldrarna att akta sina barn. Även om han inte gör något mer än att glo och fantisera är det äckligt. Det är fel.