Mitt Everest

Rulltrappan i Duvbo funkade inte idag när jag kom. Men jag tänkte att det är väl inte så jobbigt jag brukar ju gå upp för den annars också (men då rullar den samtidigt). Jag började gå och kände att det här känns bra jag är snart uppe och tittar upp och ser att jag kommit knappt halvvägs. Sen kom mjölksyran och blodsmaken i munnen. Jag kände verkligen av att den är Stockholms längsta rulltrappa idag. Folk stod i trappan och pustade och jag kämpade med stampandet av trötta fötter som rytm.

Kom till slut upp och mina ben var som cementklumpar, jag är fortfarande andfådd och eftersvettas kopiöst. Aldrig mer! Eller egentligen mycket mer, men nu vet jag hur dålig kondis jag har.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mitt liv som tvåbarnsmamma

Bloggen handlar om mig, mina två barn och mina tankar och funderingar kring barnuppfostran och allt annat som rör vardagen.

RSS 2.0